Den 16 december 2020 lanserade vi en ny design och ett helt nytt upplägg på våra sajter.
Det innebär att alla funktioner från Skid, Tri, Cykl och Svettig nu ryms här på Jogg. Läs mer här!

The Hill Marathons 100 miles 2020

Varför vi springer tycks ha olika orsaker. Vissa drivs av hälsoaspekten, andra av tävlingsmomentet eller ser det som ett sätt att bearbeta vardagen. Några kanske löper för att bekräfta sin existens här i världen. För mig är löpning en strävan efter den absoluta tomheten, dvs. ett tillstånd där man varken registrerar nuet, tar in omgivningarna, eller påminns av det som skaver i det förflutna eller möjligen hotar framöver. Tror aldrig jag har tänkt en vettig tanke under en löptur. Det är smärtan, enformigheten och tystnaden man vill åt. För att stå ut med detta under ett ultralopp behövs olika strategier för att skapa distraktion. Ibland fungerar musik, andra gånger sällskap. På The Hill Marathons 100 miles nu i helgen var en strategi att försöka minnas sådant man endast kommer ihåg fragment av. Ur gyttret av sömnbrist, smärta och mörker, kom jag att tänka på några versrader som jag av någon anledning memorerade i tjugoårsåldern, men som jag inte har funderat vidare på de senaste 25 åren; sista stycket, andra akten, scen 16 ur Calderóns 1600-talsdrama Livet en dröm. ”Vad är livet? Blott en hägring” var det enda jag kunde komma på och i mitt fåfänga försök att minnas de fyra rader som följer lyckades jag tränga undan många timmar av obehag. Nog om det.

Redan innan farsoten drog in över världen hade jag bestämt att ta ett mellanår med mycket träning och ett par tre mindre tillställningar. Under årets första lopp – HighValley50 – knastrade det till i fotleden redan på varv två, men idioten fortsatte självfallet 14 varv till, vilket jag har fått sota för under våren. Det var först efter Limitless Vertical Challenge i slutet av maj, en virtuell tävling där jag fick ihop dryga 10000 hjm/14mil på en vecka, jag kände att sommaren kanske ändå inte var förstörd. Årets stora mål har varit The Hill Marathons, som vanligt i regi av Remy Brändefalk i skogarna kring Arvika, men nu förlagd till trakterna kring Rackstad. Sedvanlig samling fredag kväll, tältriggning och samkväm med ”medlöparna”. Jonas, Morgan och Joar känner jag sedan tidigare, men Johnsonklanen, Rickard, Olaf, Matthias och Anna var nya bekantskaper. Jag hade google-stalkat mina medtävlare så jag visste att det var dugliga löpare hela bunten; tio glada amatörer och en stjärna. Det är just det jag älskar med ultralöpning, den är prestigelös och inkluderande, där elit och löparpöbeln står i samma startgrupp. Jag startar aldrig ett lopp med någon uttalad idé om placering eller tävlingsplan. Det är bara kampen mot mig själv som spelar roll, hur länge jag kan stå emot överjagets tjat om att jag ska ge upp, sluta springa och gå och lägga mig. Målsättningen i år var målgång inom maxtiden 32 timmar, vilket jag visste skulle bli svårt med tanke på terrängen, höjdmetrarna och värmen. Klockan 04.00 gick starten och då hade jag varit vaken i 20 timmar. Det var redan varmt och jag insåg att loppet inte skulle handla om hur stark man är som löpare utan hur väl man håller saltbalansen i schack och hur mycket energi man kan få i sig trots värmen.  

Själva tävlingen minns jag inte vidare mycket av. Första varvet avverkades i samlad trupp så att vi skulle lära känna rundan i skogen och få chansen att småprata lite. Därefter är det mest dimma. Anna, Natan, Robert och Linda bjuder på förstklassig support vid varvningarna och det blir nästan lite för trevligt i depån, ett ställe man gärna dröjer sig kvar några extraminuter.

Alla lider i värmen, jag muttrar och gnäller som vanligt men plågas inte alltför mycket av de dryga 30 grader och sol som utmärker större delen av dagen. I den grå forntiden när jag bodde i Iran fick jag av de solskygga iranierna tillnamnet aftab-parast, soldyrkaren. Men, när värmen är som värst kostar jag på mig lite klädsim i Agvattnet, en tjärn belägen på hög höjd halvvägs ut på varvet. Jag visste att blöta skor skulle straffa sig längre fram, men de avsvalkande baden var ren och skär överlevnadsstrategi där och då. I slutet av dagen och natten som följer börjar värmen skörda sina första offer. Lite som Kartellen kväder: ”En efter en så faller vi som kungen, det är schackmatt, nattsvart, brap brap [?]”.

Från varv sju (av tio) finns det några minnesfragment bevarade. Varv sju, dvs. runt tio mil, får jag oanade krafter och flyger fram som en furie genom det skymmande landskapet. Vid varvning insisterar Anna Å att jag ska käka korv, pulvermos och räksallad. Efter obligatorisk skepsis på Västeråskt manér går jag till slut med på saken och slukar måltiden glupskt. Det är den första riktiga mat jag äter efter en lång dag gödd på socker, salt, snus och öl. När jag ger mig ut på varv åtta möter jag Jonas på tredje plats som är på väg in till varvning och inser att jag nu borde ha runt en timmes försprång. Jag har inte haft någon vidare koll på mina medtävlares positioner men Jonas har jag upplevt som att han har flåsat mig i ryggen från start. Varv åtta går trögt, det blir plötslig nattsvart och jag börjar tänka att en tredjeplats inte är fy skam. Men, inne i depån inför varv nio ser jag till min förvåning att Jonas fortfarande sitter kvar. Han har kämpat på i bra fart hela dagen, trots dålig mage, energibrist och skav. Men nu verkar till och med han ha fått nog. Imponerande att bita i så länge under de förutsättningarna. När Olaf kommer in och proklamerar sitt DNF ser Jonas ingen anledning att fortsätta. Jag har snart varit vaken 48 timmar och kämpar hela varv nio med att hålla ögon öppna. Strategin blir att högljutt improvisera visor med ytterst obscena inslag. Hoppas ingen hörde. I slutet av varvet rullar ett åskoväder in i sällskap av ett bibliskt hällregn. Jag stolpar in i depån – modfälld och blöt – och tänker att nu skiter jag i det här och går och lägger mig. Det är inte bara regnet, det faktum att jag har glömt ta med regnkläder, och att jag har en fäbless för hypotermi som genererar denna hopplöshet, det är även rapporten om att Regina i Johnsonklanen har siktat björn i slalombacken och att Anna precis har trippat över ett rådjurskid med avslitet huvud uppe vid tjärnen. För första, och enda, gången under loppet känns nu allt övermäktigt. I depån sitter Remy (eller ligger tror jag), Jonas, Matthias och Anna omhuldade av värmestugans varma halvdunkel. De verkar ha det riktigt mysigt. Alla verkar lite mosiga med undantag för den ofattbart alerta Anna Carlsson som några timmar tidigare gått i mål på den makalösa tiden 23.53. Hon noterar mitt missmod och börjar vifta med allehanda energi hon tycker jag ska peta i mig. Efter lite färskpressad äppeljuice, kaka och dubbla koffeintabletter känns det lite bättre - tack!. Jonas fixar fram en sopsäck - tack! - som jag drar jag på mig och sedan ger jag mig ut på sista varvet. I min brådmogna och förvirrade ungdom tillbringade jag mycket tid vid Perstorpsskivan i mormors lilla kök. Vi bolmade vita Prince, spelade sniff och åt våfflor med ovispad grädde och bär. Tystnaden bröts ibland av en och annan skröna. En som fastnat är den om alla vansinniga figurer med förvridna ansikten som kom lufsande i horder över åkermarkerna och i skogarna runt Sala, förrymda patienter från Salberga mentalsjukhus som man tydligen stötte på var och varannan dag förr i tiden. Så kände jag mig när jag iklädd sopsäck och gul buff på skallen vinglade fram längs vägen upp till Jössestugan på mitt sista varv.

Så, väl i mål efter dryga 30 timmar har jag tydligen vunnit herrklassen, även om jag ser mig som en solklar tvåa efter den fenomenala Anna. Förra gången jag vann THM50 var vi bara två startande och oddsen rätt skapliga för en topplacering, men i år var motståndet riktigt vasst och jag känner mig faktiskt en smula stolt. Pris fick jag också, vilket inte händer alltför ofta, en fin löpare (inanimat!) från det lokala Klässebols linneväveri och en stor påse Tailwind.

Jag somnade sent på söndagskvällen och hade då varit vaken nästan 65 timmar, vilket bådar gott inför framtida backyardlopp.

Genial support och pepp hela loppet, framförallt av Anna och Natan som vet hur de ska tackla mitt gnäll, men även av de medtävlande och deras hjälpredor. Tack Remy (och familjen) för att ni ordnar det här fantastiska loppet.

Först idag fick jag svaret på vad livet är enligt Calderón, jo ”blott en skugga och en spegling. Bländverk allt, som blev oss givet! Ty en dröm är hela livet, själva drömmen drömmer vi.”

NB. Bilden signerad @fotoladan är tagen av Remy Brändefalk.

3 kommentarer till inlägget

1997 • strömstad
#1
2 juli 2020 - 19:09
Grattis och bra jobbat , fin vlog
1972 • Enköping
#2
3 juli 2020 - 07:26
Otroligt imponerande!
1973 • Solna
#3
6 juli 2020 - 10:41
Tack Ahmed och Jonas!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.