Lyrisk

Börjar känna mig lyrisk. Har under flera år försökt att jogga utan några framsteg. 3-400 meter sedan har benhinnorna skrikit stopp. 
Pratade till och med med en så kallade expert på en sportbutik om vad jag skulle kunna göra. Hans råd var att inte springa alls. Eftersom jag höll på med en massa andra aktiviteter som cykling, längdskidor, rullskidor och kajak så tyckte han att jag inte skulle utsätta mig för skaderisken. 
Men i år började lite lätt att prova på igen, samtidigt som jag lyssnade på boken Löparglädje. 
I boken fick jag tipset att springa väldigt långsamt och aldrig tillåta att det gjorde ont. Tidigare har jag tänkt som så att det får fan svida lite, det går över. 

Jag tog även hjälp av en Garmin coach och satte målet att inom 11 veckor kunna springa 5 km utan paus. Jag är nu inne på 3:e veckan av dessa pass och har stenhårt hållit mig till planeringen och det går kanonbra. 
Idag kunnde jag till och med öka tempot en del när jag gick från uppvärming till själva löparpasset och körde 15 min utan paus i 5:40 tempo. 
Och framför allt så kör jag nu mina pass helt utan krämpor och det känns så himla skönt. 

Jag tror att största problemet jag tidigare haft är att jag pressat mig på tok för mycket, mestadels enbart för att visa andra att jag kan. 
Jobbar nu stenhårt med att jag gör allt enbart för min egen del, utan att behöva bevisa för någon annan. 
Allt detta gör jag i en form av rehablitering då jag samtidigt är sjukskriven för utmattningssyndrom. Och det är väl inte så konstigt att jag hamnat i den situationen då jag hela tiden pressar mig för att bevisa för andra att jag kan. 

Nu är det mig själv allt gäller och att få må bra, något som jag nu känner att jag kan göra när jag är ute och joggar. Vad gör väl det att det går lite långsamt :)

2 kommentarer till inlägget

Jan
1965 • Vintergatan
#1
1 maj 2020 - 06:39
Det gör inte ett skit! De där hornen som växer ur pannbenet är väl typiskt många män. Att prestera. Att jämföra. Att bevisa. Att vara en fjant.

Löparglädje har jag faktiskt inte köpt. Tillhör dem som hängde på låset för nästa nummer av Springtime förra seklet, bara för att få läsa om löpning och även Rune Larssons skriverier. Fast jag förstod mig inte riktigt på honom då, när jag började träna igen 2017 och återigen började läsa vad han skrev, ramlade alla poletter ner.
Sågade av hornen och stoppade dem i malpåse, det blir roligare, längre och tills slut även snabbare, med ett lugnt pannben. :)

Borde nog köpa ett ex av Löparglädje, om inte annat för att visa lite uppskattning.
1967 • Rättvik
#2
3 maj 2020 - 18:29
Du har så rätt Jan :) Idag följde jag med min sambo ut för hon ville dela upp Coronamilen i två delar. Vi höll ett tempo på strax över 7 min/km och det var så lugnt och skönt :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.