Ett steg i taget.

Tid att läka.

Just nu är det en konstant bergochdalbana vad det gäller lusten till att träna.
Från att tycka att det bara är att göra det bästa av situationen till att vilja skita i allt och återgå till livet som soffpotatis, jag var ju faktiskt ganska bra på det under lång tid.
Alla som har haft plantar fasciit vet hur det kan gå fram och tillbaka.
Ena stunden tror man att det är på väg att försvinna för att i nästa komma med en kraft som gör det till en pina att gå de 800 metrarna som jag har till gymmet.

Ok ok, förlåt. Nu är jag igång och gnäller igen.
Är det möjligt att vända detta till ett positivt inlägg?

Det har varit en bra träningsvecka.
Mitt ryggskott är borta, jippi!
Jag har transportcyklat 65 km, yeah!
Tagit en extra cykeltur i helgen, yes!
Besökt gymmet två gånger, hurra!
Varit och simmat två gånger, wow!

Skämt åsido. Det rullar faktiskt på trots allt. Min starka sida är att jag inte ger upp i första taget.
Jag vet att det kommer att bli bra. Jag kommer att kunna springa igen.
När jag tycker att tiden rinner ifrån mig så brukar jag tänka på min kära far.
Han la inte löparskorna på hyllan förrän han var 78 år.
Om jag har jag fått ärva hans gener så har jag i alla fall drygt tjugo år kvar av att få trampa runt i löparskorna.
Så än finns det tid åt att låta foten läka i lugn och ro.

Jag säger som Arnold.
I´ll be back.


Min far har jag som förebild. Han kämpade på med löpningen tills han var 78 år.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.