Vägen mot Valencia

Det är långt kvar till Valencia Marathon men jag har rullat igång och jag är mig själv väldigt tacksam för att jag gjorde min anmälan till Barcelona. Som går typ nio månader före Valencia. Att jag är glad är för att vetskapen att jag ska ta mig runt ett maratonlopp om bara nio veckor gör att det finns en stark känsla av att det är lite bråttom att bli uthållig.

Den känslan hjälpte mig att komma ut och springa Mårdhundsvarv igår. Men hallå? Mårdhundsvarv har väl inget med uthållighet säger vän av ordning! Joråsåatt. Om man lägger dom dagen före långpasset så tvingas man (i det här fallet jag) att starta långpasset på trötta ben. Det är bra för uthålligheten.

Det gick oväntat bra i går och jag blev trött. Jättetrött. Jag hade den sedvanliga intervallångesten innan jag kom ut och den var berättigad. För det blev så fruktansvärt tungt på det sista varvet. Fram till dess var det bara normaltungt. På det där viset att efter ett varv så tänker jag att jag får vara glad om jag kan hålla samma tempo på nästa varv. När nästa varv i det här fallet går 10 sek/km fortare så räknar jag snabbt ut att jag kan sänka tempot något och ändå fixa drömmålet för dagen. Samtidigt vet jag att jag vill baske mig ha progression genom hela passet. Så jag tar i från start. Redan efter 30 sekunders löpning så inser jag att det här blir tufft och sen blir det en kamp mot de inre demonerna som skriker att jag ska stanna. Ge upp djävla gubbe. Den gubben gick inte. Jag plågade mig genom hela varvet och nöp ytterligare 6 sek/km.

Det var det jag fick med mig i dag. Planen var att springa 5 km längre än förra veckans långpass och det var en plan jag höll. Det var ohemult jobbigt i varenda uppförsbacke men på platten och utför funkade det nog ändå över förväntan. För bara tre veckor sedan kändes det konstant tungt redan efter 15 minuter löpning men nu rullar jag faktiskt på. Löpsteget har fortfarande en del att önska men det går framåt. Ge mig lite snabba intervaller så ska jag nog komma upp bättre i steget och när jag stabiliserar mig på högre mängd så vet jag att det blir bättre.

Förra veckan ökade jag ingen mängd men la på ett pass terrängintervaller. Den här veckan ökade jag däremot upp mängden med 40% och behöll ett kvalitetspass. Fortfarande alltså terrängintervaller för att vara snäll mot kroppen. Om man inte är snäll blir det lätt bakslag och i snällhetens namn gick även delar av långpasset i terrängen i dag. Nästa vecka är planen att flytta ut på asfalten helt på långpasset. Men summa summarum är jag väldigt nöjd. Vägen mot Valencia är lång men efter dagen känns det helt realistiskt att ta mig runt Barcelona med någon form av värdighet i behåll.

Ha det,

Mackan

4 kommentarer till inlägget

Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#1
13 januari 2020 - 07:02
Jobba, jobba, jobba... du har säkert skrivit det tidigare, men var kommer ”mårdhunden” från? Det är väl inte det vanligaste djuret i våra skogar?
1967 • www.sapiens.se
#2
13 januari 2020 - 13:34
Mårdhunden kommer från en av mina gamla adepter (2:49 på maran). Han behövde jobba på flås och terrängkapacitet så jag tog med honom ut och körde fullkomligt slut på honom på mitt terrängvarv. Det är ett terrängvarv som innefattar småstigar och obanat. Över kullar och genom träsk.

Hans kommentarer efteråt var att 1) jag har aldrig varit så trött i hela sitt liv och 2) jag känner mig som en mårdhund, ett oönskat djur i svenska skogar.
1967 • www.sapiens.se
#3
13 januari 2020 - 13:35
Sen döptes det om till mårdhundsvarvet!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#4
13 januari 2020 - 20:11
Coolt
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.