En mara i hetaste laget

Lördagen den 2a juni 2018 var det dags för den 40e upplagan av Stockholm Maraton vilken jubiléet till ära även innebar en ny bansträckning som inte innebar en två-varvs bana och som dessutom utlovade endast en passage över Västerbron! Självklart var jag tvungen att vara med och anmälde mig redan tidigt under hösten 2017.

Månaden innan maran uppvisade en fantastisk försommar med strålande sol och mycket värme. Oron växte självklart vad mara-dagen närmade sig att detta skulle hålla i sig även under maran och ovan som jag är vid att springa i värme (95% av alla löprundor utomhus genomför jag tidigt på morgonen) la jag sista veckorna in några värmepass under kvällstid. Detta var nog en klok strategi då kvicksilvret under maradagen visade på 28 grader i skuggan!

Jag åkte till Stockholm med SL pendeln från Uppsala tillsammans med Magnus Göthlin som gjorde sin premiärmara. Vad som var riktigt bra var att SL tillät gratis resor för alla löpare under helgen den 2-3 juni. Detta för att förmå så många som möjligt att åka kollektivt vilket bevisligen fungerade på oss. Upphämtningen av startkittet på Kungliga Tennishallen kick mycket smidigt och därefter letade vi upp en skuggig plats nära startområdet för att äta mellanmål, byta kläder och vila inför det kommande kraftprovet.

Starten var som vanligt en härlig upplevelse med musik, peppning, nationalsång och allmänt bra stämning. Precis då startfältet började röra sig mot startlinjen fick vi dessutom en extra energi-boost av fem Jas-plan som dundrade fram i en snygg ”fylking” längs startleden.

Så gick då starten. Vi började med att vika av västerut längs Valhallavägen och Odengatan. Det var rätt så trångt i början och jag hade inga problem att hålla nere tempot vilket jag hade för avsikt att göra. Det sas att första milen skulle vara väldigt lättlöpt men det fanns en hel del backar redan de första fem kilometrarna. Det var nog lättlöpt egentligen men värmen bidrog till att backarna kändes mer än vad de borde ha känts.

Efter ca sex km vek vi av österut längs och kom fram längs Norr Mälarstrand. Det var här jag började inse hur jobbigt det skulle bli med värmen. Vätskekontrollen vid Rålambshovsparken blev en veritabel kamp om vattnet då funktionärerna inte hann fylla på i den takt som vattnet gick åt. Jag liksom de flesta andra drack minst en mugg och hällde en över huvudet vilket skulle bli genomgående vid loppets 17 vätskekontroller. Eftersom jag, dagen till ära, sprang med en nyinköpt, handhållen, vattenflaska passade jag även på att fylla den vid varje kontroll (och dricka regelbundet mellan kontrollerna).

För att återgå till löpningen längs Norr Mälarstrand… det var gassande sol och värme som fick luften att dallra och minimala möjligheter att hitta skugga. Tre riktigt tunga kilometrar som fick mig att bäva inför fortsättningen.

Vid stadshuset vek vi av men fortsatte sedan genom centrum till Strandvägen och vek därefter av norrut för att passera Stadion vid 15 km. Här gick det skapligt då det var lättare att hitta skugga men ut över Gärdet mot Djurgården återkom den gassande solen och värmen. Efter gärdet då vi kom ut på Djurgården var banan relativt lättlöpt och de skuggiga partierna rätt så många men värmen gjorde ändå att jag inte riktigt kunde hålla den fart som jag skulle vilja hålla. Här passerades jag dessutom av farthållarna för 3:30 (och 3:45 i stort sett samtidigt) vilket fick mig att börja ana vartåt sluttiden skulle hamna. Jag kände omedelbart att det tempot var för högt för mig idag. Hur som helst kändes det ändå rätt så ok under den här delen av loppet som även innehöll halvmarapassagen.

Då vi kom ut på strandvägen igen återkom den gassande solen men hela fältet vek av från gatan och sprang i gruset under allén mellan vägarna. Det var skönt att slippa solen men dammet och värmen gjorde ändå att sträckan blev mentalt jobbig.

Efter Strandvägen sprang vi förbi Gamla Stan via Skeppsbron och upp på Söder via Hornsgatan. Uppförslöpan mot Söder blev första sträckan där jag gick en bit för att spara på krafter. Längs Hornsgatan sprang jag under avspärrningarna för att komma in i skuggan på vänster sida av vägen vilket skulle kunnat sluta i en katastrof. Vad jag inte insåg var att avspärrningarna fanns där för att skilja löparna som sprungit Söderslingan från de som precis, liksom jag, just kommit upp på Söder. Som tur var hann jag se att ”mitt” gäng vek av ner mot Söder Mälarstrand genom en tunnel innan det var för sent. 200 mindre lyckligt lottade löpare gjorde dock samma misstag som jag utan att inse fadäsen innan det var för sent vilket sedan blev en av loppets stora snackisar!

Väl nere på Söder Mälarstrand tog vi vägen österut via Stadsgårdsleden inklämda mellan bergväggen och kryssningsfartygen. Det här var nog loppets absolut tråkigaste passage. Sträckan borde dessutom ha bjudit på skugga men av ren illvilja, antagligen, korsade vi gatan och kom ut i den obarmhärtiga solen precis då banan började stigningen upp mot Söders höjder igen. Plötsligt vek vi tvärt av upp längs Folkungagatan och här kom min andra gåvila. En tung stigning upp på Söder följdes av en deprimerande, men sval, tunnel som tog oss mot Hornsgatan för passage nummer två. Den här gången hade arrangörerna fått ditt viftande funktionärer som ledde löparna på rätt väg men nu visste jag vad som gällde och dessutom hade jag skugga så just här kändes det riktigt bra.

Vi fortsatte sedan över Södermalm för att ta oss an kraftprovet Västerbron. Jag insåg redan innan att jag inte skulle orka springa hela vägen upp mot toppen utan passade på att knata i rask takt. Antagligen förlorade jag inte särskilt mycket tid då de som sprang gjorde det väldigt långsamt. Löpningen utför bron var däremot betydligt skönare och jag kom ut på den jobbiga Norr Mälarstrand och 35 km passagen med en lättnad i kroppen. Med bara sju km kvar var jag nu inne på ”upploppet”. Här bestämde jag mig för att springa mellan vätskekontrollerna för att där stanna vid energidrycken och gå till vattnet där jag som tidigare fyllde vattenflaskan och hällde en mugg över huvudet. Strategin höll riktigt bra och jag spräckte planen endast en gång 1,5 km innan mål vid Karlavägen. Den gåvilan blev dock kort och jag tvingade mig själv till att få fart på benen (som helst bara ville stanna) för att springa den sista biten in mot stadion och det hägrande målet. Som vanligt var det mentalt väldigt tungt sista biten att behöva springa ”runt” Stadion för att komma in på bortre långsidan och sedan plåga sig de sista 300 metrarna mot mål. Publikens jubel var dock härligt och jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden och le lite. göra några krumsprång av glädje var det dock inte tal om!

Att passera mållinjen var extra skönt den här gången och den åtråvärda medaljen var lika gedigen och fin som alltid. Medaljen på Stockholm Marathon är verkligen något som sticker ut jämfört med de flesta andra maror. Tiden på maran var dock absolut inget att skryta med. Jag gick i mål på 4.13.57 vilket är den absolut långsammaste mara som jag sprungit hittills. Det verkade dock som om de flesta sprang ca 30 minuter långsammare än normalt så ur det perspektivet var det inte så illa.

Efter en lång och lite tråkig promenad längs en grusad gångväg ned till Östermalms IP fick vi ta emot lite gott och blandat samt den populära finishertröjan. På väg ner till IP kom även de klassiska trapporna där mången maratonlöpare stapplat ner med stela ben genom åren. Just idag gick dock trapporna rätt så bra. Jag har en känsla av att musklerna inte var helt slut fysiskt utan mest slut av värme (detta visade sig sedemera även i form av en väldigt lindrig träningsvärk).

På IP hämtade jag min väska med ombyte och väntade därefter in Magnus Göthlin i skuggan av ett träd. Magnus hade kommit i mål en halvtimme innan jag så han fick ganska snabbt upp mig på fötter igen för att hämta ut en härligt god Erdinger Alkoholfrei. Ölen avnjöt vi mitt på IP i skuggan av ett parasoll samtidigt som vi analyserade loppet. Erdinger Alkoholfrei framkallar härliga minnen från Berlin Maraton där den alkoholfria varianten av Erdinger flödade på målområdet vid Riksdagshuset.

Stockholm Maraton 2018 blev ett kraftprov i värmen men även en bra erfarenhet av hur det kan vara att springa i under sådana förhållanden. Det funkade riktigt bra med mina salttabletter och den handhållna vattenflaskan så det konceptet kommer jag nog köra fler gånger. Nu väntar en sommar utan några inplanerade lopp men där jag ska försöka hålla igång med långpassen. Nästa stora löparäventyr blir den tredje upplagan av Uppsala Kulturmaraton. Målet för i år är att komma under fyra timmar vilket inte borde vara omöjligt om jag lägger upp loppet rätt och håller mig frisk (till skillnad från förra året)!

 

  

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.