tankar om mig själv som löpare.. acceptera faktum.. försöka tänka om..

Jag har sakta men säkert insett att jag inte är samma person som jag var innan jag fick min älskade son.
Innan jag fick Julian var jag inbiten löpare. Jag var ute och sprang 4-6 dagar i veckan, oavsett om det regnade, blåste halv storm, snöade, var minusgrader eller om det slog till och blev supersommarvarmt! Jag hade lådvis med olika träningskläder för olika väder och förutsättningar. Jag brydde mig inte om vad det var för väder jag bara anspassade kläderna och sprang mina pass ändå. Mellan 3 och 6 mil per vecka sprang jag när jag var som mest igång. Och jag hade ordnade träningsscheman, sprang med löparklubben och jag missade aldrig ett pass om jag inte var jättesjuk. Allt annat i livet planerades runt löpningen. När det skulle bokas semestrar så gjordes det med fördel i anslutning till något lopp, fanns inget lopp just där och då så rekade jag att det fanns bra ställen att springa olika typer av pass och att packa löparkläder var mer självklarthet än baddräkten..
Ja ni hör ju själva. Jag älskade att springa. Jag mådde bra av det och jag umgicks i princip bara med löpare.
Jag sprang millopp, halvmaror, maror, ultralopp..


Sen träffade jag min fantastiska sambo, det blev att jag drog ner några löppass för att få tid till umgänge men jag höll ändå kvar mitt löparintresse och körde minst 3 pass per vecka och fortsatte att springa mina lopp, han var fantastiskt pepp och support!


Sen fick vi får underbara son. Och det är nu allt förändras.
Jag var bestämd redan innan att jag skulle tillbaka i samma form som innan, innan sonen fyller två ska jag springa marathon igen osv.  Jag köpte en löparvagn och hade höga ambitioner. Man kan visst träna med små barn, jag ska springa 3-4 dagar i veckan, jag ska tillbaka i form och jag ska springa marathon..




Nu, till verkligheten. Min son fyller snart 2 år.
Jag jobbar helttid, det är lämnnig, hämtning och ett livspussel som ska ihop. Jag och sambon jobbar i skift för att Julian ska slippa vara jättelånga dagar på dagis.

Den krassa verkligheten är att jag inte hinner, orkar eller idds prioritera löpningen längre.


Såhär ser dagarna ut.


05.15 min sambos alarm ringer, han går upp och iväg till jobbet. Jag vaknar till och ligger sen vaken och eller småslumrar om lite.
06.00 mitt alarm ringer. Jag går upp och klär på mig och förbereder Julians kläder.
06.15 Julian vaknar. Jag fixar iordning honom och vi äter frukost.
06.50 vi går hemifrån
07.00 jag lämnar på dagis och går vidare till tåget
07.26 tar jag tåget mot jobbet.
08.30 På plats på kontoret.
15.00 Hämtar Sambon Julian på dagis och går hem o förbereder middagen.
17.00 jag lämnar jobbet
18.20 jag kommer hem. Vi äter middag och jag hinner umgås ca en halvtimme med Julian.
20.00 Julian sover och jag kraschar i soffan..
21.30 vi vuxna lägger oss.


Så... detta är 5 av 7 dagar. När ska jag hinna springa i detta schema?
Jo jag skulle hinna ett litet pass mellan 20.00-21.30 Men jag är oftast helt slut och så vill sambon ha lite tid med mig..

Jag har ingen möjlighet att springa på lunchen eftersom vi inte har någon dusch på kontoret och jag hinner inte ta mig till något gym för det finns inget i närheten och jag har för kort lunchrast. Ska jag ta längre lunch kommer jag hem ännu senare...


Så jag försöker få till att träna på helgerna.
Det blir oftast bara ett pass, lördag eller söndag. För det är ju så mycket annat som ska hinnas.
Helgerna är den tiden jag har att sköta huset, städa, tvätta och umgås med min son.
Jag försöker verkligen att prioritera 1-2 träningspass på helgen.


Men det är tungt. Det har varit tuffare än jag trodde att komma tillbaka i form. Det går sakta och tungt och jag känner ingen glädje när jag springer. Det känns mest som att jag tvingar mig att springa för att jag Måste.. för att jag borde tycka att det är kul. Men jag gör inte det. Det är tungt och segt och jag känner mig tung, slö, långsam och inte alls som en löpare.
Jag har i omgångar försökt rycka upp mig. Jag behöver komma in i det igen. Men det är ju det jag inte gör.. när jag inte har tillfällen att springa oftare så att det blir rutin. Ja då känns det som jag aldrig hittar känslan att det är skönt.


Hurra, lördag förmiddag jag har lite tid för mig själv, hoppar i löparskorna och beger mig ut. Det går sakta, är tungt och jag får kämpa. Men jag kämpar på, det kommer bli bättre, jag kommer snart tycka att det är skönt.. kämpar mig runt i en timme och känner mig nöjd efter. Bra, jag gjorde det.
Men, sen dröjer det en vecka till nästa möjlighet.. och då börjar jag om.. det är tungt. motigt osv..
Jag har hållt på såhär nu ett halvår, sen Julian började dagis och det släpper inte, det blir inte bättre. Varje gång jag ger mig ut är det som att börja om. Och det är ju för att det går så länge mellan gångerna.


Nu har det gått så långt så jag har börjat acceptera att jag inte är löpare längre! OMG hade någon sagt det till mig för några år sen hade jag skrattat. Det är klart att jag är en löpare!! ALLTID. Men nej, jag kämpar mig runt 3-6 km 1 eller ibland 2 ggr per vecka. Jag är låångt ifrån löpare längre..


Jag som skulle göra marathon comback 2017.. eller hur.. jag är glad och jag menar verkligen jätteglad om jag nån gång i månaden får till hela 10 km.. oftast landar jag runt 5-6..

Jag har stretat och kämpat och försökt få ihop det. Men inser nu när jag tänker på detta att jag snart slutar försöka. jag ger upp.. jag accepterar att jag inte kan vara löpare och småbarnsförälder på samma gång.
Andra kanske kan det..stor eloge till er. Men för oss går det inte ihop..
Jag läser förundrat bloggar med föräldrar som springer och tränar som aldrig förr. Men förstår inte hur de får det att gå ihop...


Jag inser att jag får vänta några år med min stora marathon comback. Jag får sänka ambitionerna. Jag får anpassa mig, jag får inse att var sak har sin tid. Och just nu är jag inte löpare. Jag är mamma, mitt i småbarnsåren, det är dagis, lämning, hämtning för att inte tala om VAB och sjukdomar.
Det går inte ihop med marathonträning.


Så vad vill jag ha sagt med detta.
Inte att jag lägger skorna på hyllan, för så långt kommer det aldrig att gå.
Men att jag just nu släpper pressen på mig själv, släpper drömmen om marathoncomback och accepterar att just nu är det såhär.
Jag ska försöka hitta glädje i mina små 3-6 km pass istället för att känna ångest över att de är få och korta. Jag ska försöka vända tankarna till att låta dessa små korta pass bli MIN tid, min egen tid då jag ska hitta tillbaka till glädjen i att springa. Och för att göra det måste jag sänka alla krav och ambitioner. Om jag tänker att jag ska springa marathon om 3 månader, då mår jag dåligt över ett 4 km pass i stilla lunk.. men om jag tänker att nu ska jag ut och njuta av egen tid i 35 minuter. Ja då kan jag kanske göra det. Och ta passet för vad det är.


Jag får göra marathoncomback nån annan gång, ett annat år..

1 kommentarer till inlägget

Annika Sjöö
0 • Göteborg
#1
24 februari 2017 - 11:55
TACK för att du delar med dig Josefin! Jag vet ju vilken kämpe du är och i mina ögon så är det ju inte titeln som är det viktigaste.
Jag hejar på dig!!!
Kram
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.