It´s a hill, get over it

Men vad är egentligen bästa sättet för att besegra en backe under ett lopp?

Enkelt sagt verkar det smartaste sättet vara att ignorera fart och andra siffror och helt enkelt gå på graden av ansträngning. Oavsett vilken typ av lopp du kör, om det är 3 km eller ett marathon, så sikta på att behålla samla känsla av ansträngning som om du sprang på plant underlag.

Risken är annars att man helt enkelt kör för snabbt och får betala för det senare då belastningen blir för stor och man måste sakta ner, inte bara i backen utan även efteråt. Kroppen arbetar helt enkelt för hårt om man inte sänker farten, i en lång backe kan man nog hålla ett öga på pulsen för de som springer med pulsband. Den ska inte rusa iväg helt enkelt.

 

Den här bilden från Trollstigen i Norge får symbolisera en backe

 

En annan aspekt är ju annars, om man har kapacitet till det, att utnyttja backarna i ett försök att krossa motståndarnas självkänsla. Har gjort det vid ett tillfälle, omedvetet, då jag trodde att löparen jag låg strax före skulle fixa den korta men branta backen framför oss lätt. Därför gjorde jag ett litet ryck för att visa att jag inte var sämre, visserligen svinjobbigt, men helt plötsligt fick jag en lucka och den andra löparen såg nedslagen ut (eller så inbillade jag mig bara det då).  Den luckan höll jag sedan hela vägen in i mål och vann till sist.

Men självklart har jag även kört för hårt i backar och bränt allt krut jag har, det har främst hänt då det kommer en tidig backe då man fortfarande är övertaggad och inte hunnit uppleva någon smärta i benen ännu. Kör man för snabbt där får man betala för det tiofalt senare i loppet. Båda de här exemplen gäller för 5 km lopp kan jag tillägga

Det är för övrigt något jag arbetar mycket på nu, att lära mig disponera mina krafter under lopp, genom att öva på just det under träningarna också. Jobbigt men bra.

 http://johnnysellven.com/?p=1944

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.