Kontorit enligt VD

Öloppet-the story of tröttma

Min kära kollega Nisse sa en gång efter ett (misslyckat) GBG-varv att: "Det viktigaste är inte hur snabbt man springer utan hur fräsch man är efteråt". Detta var inget jag tänkte på när Öloppet kördes för första gången 2012. Då flög timmarna iväg. Känslan var heroisk och jag hade hela tiden mer att ge. Det var 5 timmar och 19 minuters framgång. Igår var det dax igen. Vid min sida stod den alltigenom sköne Daniel Giray. Ett perfekt par.

I år var jag i bättre form. Jag har sprungit och simmat lika mycket men från en högre nivå. Dessutom har jag tränat annat. Jag var redo. Så oxå Daniel. Ok för att han inte hunnit simträna fullt lika mycket men han är grymt stark. Inte minst i löpningen. Å med 3 mil över och runt öarna är detta avgörande. Jag kände att vi hade en god chans att inte bara slå den gamla tiden utan att göra det ordentligt. Best case scenario för en rolig dag alltså.

Hur blev det då? Ja, säg såhär. Det blev en maximal ansträngning i värme, blåst och slit. Första simningarna och löpsträckorna höll vi igen och balanserade. Det hjälpte knappt. Solen stekte och vi svettades under våtdräkterna. Så kom vi, efter 2h, till den tuffaste simsträckan längst ut mot öppna havet. Där gick vågorna löjligt höga rakt emot oss. Ok, sa vi och försökte hitta rytmen. Det var omöjligt. Ena stunden fick du knappt upp armen ur en våg och andra stunden fanns där bara luft. Efter kanske fem minuter kollade jag bakåt för att se om jag alls lämnat land.

Mitt ute i vattnet stannade jag till för att kontrollera att Daniel var med. Det var inte helt lätt att avgöra vems rosa badmössa bland vågtopparna som var hans. Jag trampade vatten tills det högg till i vaden av kramp. Inte nu tänkte jag, tog några simtag å det släppte. Men varje gång jag letade efter D var det där igen. Rätt läskigt och jag ropade på damvinnaren Eva Fridman som var några meter bort. Hon hörde inte och jag klandrar henne inte. Vinden piskade vågorna och vi har alla vatten i örona. Så dök Daniel upp bakom en vågkam. Jag ropade att jag hade kramp och han gastade tillbaka: Jag oxå, båda baksidorna, vi tar oss till land så får vi se sen.

Efter en avdrift i strömmarna med säkert 100m omväg kom vi äntligen iland. Värsta simningen var gjord men nu återstod 2/3 delar av resan. Vi beslöt att fortsätta (och inte trampa mer vatten). Då och då krampade vi omvartannat lite i löpningen men i övrigt malde vi på. Nästa simning, nästa löpning. Bit för bit. Tills vi var nermalda i källaren.

Den totala tröttman byggde på. Överallt. Ni vet, sådär när allt gör lite ont och man inte kan ta i. Vi fick fokusera på annat. Jag som inte brukar gå igång på hejarop sög i mig av den fantastiska publiken. När Mattias langade Snickers nöp vi honom kärleksfullt i örat och när Sami bjöd på en oväntad Festis började jag nästan gråta av lycka.

Efter 5:51 steg vi över mållinjen och jag var mitt tröttaste ever. Nästan 6 timmar klippor, strömmar och kramp. Varenda del av kroppen var slut. Jag låter nu före- under och efterbilderna tala sitt tydliga språk för en sak är säker. Nisse hade vunnit detta lopp med hästlängder för jag var INTE fräsch efteråt.

Vi var jävligt pepp innan :)


ordinary löpning när det är lättlöpt

Med krampande kroppar älskar man publik och stöd


ok för att stegen ser hyffsade ut men här, med 1,5km kvar till mål, ännu osäkert om det skulle hålla


Lyckliga och glada. Men visst var vi aningens fräckare innan start!?
(tack Sami för bilderna)

 





7 kommentarer till inlägget

1971 • Göteborg
#1
4 augusti 2013 - 10:59
Grymt! Simningen sög musten ur en!
Sorry att jag inte hörde dig :-( Tur att det löste sig! På´t igen nästa år? ;-)
Helena
1970 • Uddevalla
#2
4 augusti 2013 - 12:12
Tycker det ser ut som du ler på bilderna! Så där lycklig som man bara kan bli när man springer ;-)Otroligt bra gjort!!!
1977 • Stockholm
#3
4 augusti 2013 - 19:01
Tack för återberättelsen. Det var precis så!
1981 • Kållered
#4
4 augusti 2013 - 19:25
Imponerande att ni tog er i mål! Grymt bra jobbat!!
Daniel Becker
1973 • Stockholm
#5
5 augusti 2013 - 07:54
En bragd onekligen, grattis total tröttma. Men vart tog dolmen vägen?
1970 • Lerum
#6
5 augusti 2013 - 09:00
Vilken kämpainsats, bra jobbat
Helene Andersson
1972 • Ljusfallshammar
#7
6 augusti 2013 - 22:49
Jag är jätteimponerad! Galet lopp! Bra jobbat!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.