Pass på pulsen

Bara några hundra meter in på dagens springrunda blev jag lite småskraj. För trots att jag sniglade mig fram på de isiga vägarna var pulsen långt upp i taket. Jag höll en fart bra mycket lägre än min långpassfart och hade en puls som indikerade intervaller – och då menar jag inte vilodelen av intervallerna.

Jag använder väldigt sällan pulsband. Jag är helt ointresserad av att springa utifrån olika pulszoner, särskilt nu när jag har börjat lära mig att i stället träna utifrån upplevd ansträngning, vilket passar mig bättre. Jag analyserar inte heller pulskurvor efteråt, helt enkelt för att det är tråkigt. Enda gångerna jag använder pulsband är således på nåt enstaka långpass sisådär var tredje månad – bara för att det är en trevlig bekräftelse att se att min arbetspuls faktiskt över tid har sjunkit – och när jag springer intervaller, åtminstone om jag kommer ihåg bandet, för det är lite spännande att se hur hög puls jag kan komma upp i när jag tar i för faror och konungar. Och så använder jag det om jag nyligen har varit sjuk, bara för att se att jag inte överanstränger mig men också att jag inte underanstränger mig genom att skylla på tidigare sjukdom och sänka farten helt i onödan.

Eftersom jag har varit lite uppochner tidigare i veckan och eftersom vilopulsen i dag möjligen var ett gränsfall – eller så börjar bandets batterier bli gamla – så krängde jag på mig bandet och blev således lite skraj när pulsen sprang iväg snabbare än jag själv.

Eftersom vi alla vet att pulsband fungerar bäst när de är blöta, bestämde jag mig för att ge mig själv 1,5 km. Det är den kortaste lilla runda jag har, även kallad rehbarunda för det är så jag möjligen använder den, och om pulsen var fortsatt bråkig skulle jag helt enkelt vika av hemåt och ägna mig åt väsentligheter som Vinterstudion och annat viktigt.

Men så började det plötsligt kännas bra. Pulsen halkade ner sisådär 140 slag i ett sluk, ungefär samtidigt som jag började bli lite varm och lite svettig.

Så jag fortsatte, men man ska inte äventyra sin hälsa så jag höll kvar pulsrutan på klockan och sprang utan att bry mig om tempo med ambitionen att rasta benen mer än hjärtat. Eftersom jag är så ointresserad av pulszoner springer jag förstås aldrig heller med pulsen som utgångspunkt. Jag har försökt i en strävan efter att förstå min kropp bättre, men det var så urbota tråkigt att jag ganska snart släppte den idén. Men i dag funkade det bra och var faktiskt riktigt trevligt.

Lugnt, fint och försiktigt. Inte flåsig, inte trött, och med låg snittpuls. Bara jag och mitt lufsande.

Även om jag i dag inte brydde mig om farten så hann jag i alla fall bli förvånad när kilometertiderna hoppade upp på klockan, för jag hade nog gissat på ungefär 30 sekunder långsammare per kilometer. Jag är uppenbarligare bättre på upplevd ansträngning än reell fart.

Dagens allra viktigaste är ändå att knäet höll.

Jag hade inte minsta ont alls när jag sprang, men så har jag också lagt lite extra omsorg på min ytterst stela vad som liksom binder ihop mina hopknipna tår med mitt ömmande knä. Och för att vara lite extra snäll mot vaden så har jag tagit på mig mina fina lila skidstrumpor som klämmer åt lagom mycket och som jag fick i julklapp av Farornas Konung och ska ägna närmsta stunden åt att umgås med Vinterstudion. Lite hjärtklappning fick jag förstås för en stund sen, men det var när André Myhrer körde andra åket så det är helt naturligt.

P1010121


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.