Året 2017 går mot sitt slut

2017 års sista fredag. Sitter med ett glas vin framför brasan och låtsas inte höra hur barnen fixar översvämning i badrummet. 
 
2017. Ett år som började i ett evigt sjukdomsträsk, en form som slog bottenrekord någon gång i mars. Kämpade med studier, var då helt säker att valet att byta bransch var det rätta och gjorde allt jag kunde för att bortse från den där illavarslande känslan i magen. 

Under våren började saker att vända. Friskperioderna blev längre och milen fler. Men det räckte inte till för vara där jag ville, vårens tävlingar var mer eller mindre ett fiasko, det var knappt jag tog mig runt andra loopen på Långa Lugnet. Men under sommaren började det flyta på med jobbpendling, 22km enkel väg, två gånger om dagen. Med några omvägar för backintervaller emellanåt. Sakta sakta infann sig den rätta känslan, när hjärta, lungor och muskler spelar samstämmigt och man nästan känner hur kroppen svarar efter varje pass. 

Resultaten kom då också, årets bästa känsla var nog under Engelbrektsturen då jag varit så sjukt nervös inför loppet men där allt bara stämde. Kände mig starkare för varje cyklad mil. Då hände det som inte fick - punktering. Men trots den stora besvikelsen fick jag ändå med mig känslan och hoppet, och vetskapen om en form som hade infunnit sig till sist. 

Revanschen kom några veckor senare under Bockstensturen. En strålande dag i Varberg och en första plats i D30 och en tredje bästa tid totalt. Den glädjen! 

Uppladdning på hotellrummet inför Bockstensturen

Väckningspass kvällen innan som pga felnavigering blev lite längre än tänkt... men vackert på Hisingen!

Varberg bjöd till cykelfest!

Blev några mindre lopp också, alltför ofta utan nästan några medtävlande på tjejsidan. Kände mig inspirerad och motiverad inför hösten men fick aldrig riktigt snurr på träningen. Sen kom förkylningen, och nu sex veckor senare brottas jag fortfarande med resterna från den. 

Men senaste veckan har jag ändå kunnat cykla till jobbet och jag slås som vanligt av kraften i att vara ute och få använda kroppen. Hur otroligt mycket bättre man mår. Långt bortom alla prestationer och watt, bara att få blodet att snurra runt och pulsen att stiga, hur det påverkar ens humör till det bättre.  

Så nu hoppas jag att det får fortsätta så. Jag hoppas så innerligt att 2018 bjuder på många friska mil på cykeln!

Och studierna- dom är avslutade. Sedan 3 veckor kan jag titulera mig sjukgymnast igen, jag jobbar nu med hemrehabilitering och det känns så himla bra! I januari kommer jag börja kombinera det med ett timvik på en företagshälsovård, och det känns  som jag funnit min plats i yrkeslivet.

Målen för 2018 är lite suddiga i kanten- först måste vi se hur vintern fortlöper vad gäller sjukdomar. Men vad som säkert är att jag byter efternamn i juni och att vi på ett eller annat sätt lär ta oss en massa mil på cykel över alptoppar för att fira det! Jag hoppas också på många härliga möten med fler medtävlande på damsidan- det känns som det börjat bubbla bland tjejerna i MTB-sfären, tror det kommer att hända saker där kommande år. Vore kul om några fler norrländska tjejer vågade komma till startlinjen också!

                       Tack för i år! 


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.