Mer reflektion över säsongsvila

Den här säsongsvilan. Hur skön är inte den? Att inte "behöva" prioritera träning och hitta motivation att köra de där intervallerna som står i programmet. Att låta övriga livet få styra och låta  avkopplingen och naturen vara drivkraften till att cykla och springa. 

Men, vem bestämmer att det inte kan vara så resten av året med? Vem har sagt att jag måste maxa träningen, slå nya rekord och överträffa mig själv? Varför inte bara chilla och njuta lite mer av livet? Jogga 45 minuter tre gånger i veckan och vara nöjd? 

Nääääääääää..... fy vad trist! Redan nu in på andra "viloveckan" har jag börjat fantisera om känslan att vara totalt slut i kroppen. Det är som ett strategispel som pågår mitt i livet, det här att se hur långt man kan nå med hjälp av olika strategier. Det är ett spel jag tycker om att spela, och det här är tiden på året man har gott om tid att välja nya strategier och det är nästan kittlande att snart få sätta dem i verket. 

Velar lite om när jag ska köra igång igen. Jag gillar liksom att ha ett bestämt datum för när lattjolajbansträningen ska bli seriös igen, annars får jag svårt att njuta av den. Ivrig att köra igång men njuter ännu så mycket av att inte bry mig om träningstimmar. En vecka till får det nog bli. 

Just nu är jag i Umeå och laborerar med elmotorer hela veckan. Lite av ångestvecka, labbar är inte riktigt min kopp av te... men hittills har det gått bra och det är nice att hänga med övriga klassen några dagar och inse att man inte är ensam om att tycka det är rätt svårt det här med transistorer och transformatorer. Vi bor nära en superfräsch simhall här i Umeå så jag varvar löparskor med baddräkt på mornar och eftermiddagar. Peppar peppar så verkar löpningen funka nu utan skador och skit... 

Likströmsmotor... önskar jag tyckte det var kul men tyvärr... 


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.