Bootcamp Challenge

Då var loppet avklarat, jag har svårt att vara nöjd. Jag vet inte varför, för bra gick det ju egentligen, men vet man att man missade på saker man KAN göra bättre så kanske man än dock är så självkritisk att det aldrig blir riktigt bra.

Jag var nervös innan start, mest dagen innan och på natten, jag hade sprungit loppet i drömmar och kommit för sent. Jag var liksom färdig när jag vaknade. Borde nog varit trött, men pumpet och nervositeten gjorde att jag inte kände något.

Vi var på plats i god tid och kunde ta det lugnt, kissa, prata lite, kolla herr-eliten starta, kissa, värma upp, kolla dam-eliten starta.. kissa, värma upp och tillslut gå till start. Jag hade full fokus direkt. Jag känner mig själv så bra att jag vet precis hur hårt jag kan gå ut. Jag tar det alltid lugnt, fokuserar på migsjälv och att ta mig igenom loppet. Påsen med sand är tung för lilla mig, starten går. jag går ut sist. Jag joggar lugnt med säcken. Låter dem andra rusa.

Hinder efter hinder, nät, slack line, däck att ta sig över, får ingen ordning på dem, satsar för lite över och faller tillbaka, två gånger innan jag tar i ordentligt. tappar och det är jobbigt. jag hade tung anding i början, jag jagade två andra tjejer över hinder, för varje löp tappade jag lite, över hindren kom jag ikapp. Så fortsatte det till rampen. Min stora besvikelse, 4deförsöket blev jag förbannad och satsade 100%, då gick det lätt. Varför gjorde jag inte det direkt? Besviken på mig själv fortsatte jag. Nu var jag ensam på banan. Många av de andra tjejerna var fortfarande kvar på rampen när jag klättrade igenom ställningen efter. Jag löpte tungt, hade inte hittat min andning och min löpning. men jag kämpade på. Hinder efter hinder, det öppnade upp sig och jag kom fram till stranden, första doppet. Jag vadade ut till bryggan, havet upp till magen, upp på bryggan och ner igen. Kylan drog ihop hela bröstkorgen och jag andades in en gång i shock. Direkt upp igen och fortsätta.

Frölundahindret gick bra, spara energi, armgången gick bra, spara energi, det är ju mina hinder. jag börjar se de tjejer som är före mig. Ner i mer vatten upp på containrar, nu är jag ikapp. Mamma, pappa och älsklingen hejjar på mig uppför de blå bergen. "det är nära nu, kämpa på" jag kämpar på!Jag känner mer energi, träsket är lätt men långsamt.

träsk

Framme vid "hindertäta området" jag går in jämnsides med två tjejer jag jagat. bär däck, krälar i vatten och igenom vattenfyllda gropar. jag går förbi båda tjejerna när hindren blir tuffare. Det är dethär jag kan, hinder. Kämpar mig igenom området och jag har skakat av mig dem. Nu är det bara enkelt kvar. Löpningen i terrängen ger mig energi. Det känns bra, mina nära och kära är med och hejjar!

En sista säck innan mål-sträckan, två över och nät, i mål. Medalj och vatten. kramar och kärlek. Det kändes bra. Det blev bra. placerade mig som 2a Dam i Qualifier efter Stella Plantin. Bra. Jag gick alltså om tjejerna som gick ut så hårt. Jag viste att jag gjorde rätt, jag har gjort det förr, jag tar inte slut. Slutresultat 48:06, en 12te placering i Dam. (det som jag bryr mig om)

 

Inte fören Robin berättade hur stolt han var över mig kände jag att ögonen vattnades. Mitt första lopp, som jag med mer erfarenhet hade kunnat sätta riktigt bra. Jag MÅSTE vara nöjd med 12a. MÅSTE.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.