Ultrarunnerspace

Bislett 24h Indoor Challenge 2014 - run free

Så många glimtar av livets goda, mer än glimtar, lycka och smärta i samma andetag. Good turn in life att få vara ultralöpare på riktigt igen. Bislett 24h är inte det vackraste jag varit med om, det var när jag födde min dotter, men smärtan och glädjen i de två upplevelserna ligger rätt nära.

Äntligen. Oslo, race-dags, och mitt första 24h. Hur spännande som helst. I god form för att vara mig just nu, inte helt redo för ett så långt ultralopp och våldsamt nyfiken på den mentala och fysiska utmaningen. Älskar den här öppna osäkerheten som varje ultra erbjuder: ”allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig”, som Tooticki i Mumintrollen säger.

Surrounded av erfarna löpare som plockar upp sina väl genomtänkta näringstillförsel på borden runt banan. Jag har tailwind, energidryck, i några flaskor, energybars och för få salttabletter. Räknar med att det som finns på officiella vätske- och matbordet ska räcka för mig. Kör samma stil som proffsiga Boel De Geer, inne på sitt elfte 24h (bästa resesällskapet till Bislett). Jag är ingen detaljplanerare, gillar en mentalt ”lösare” stil i omkringjoxet. Har dessutom tålig mage och har hittills inte drabbats av problem vad gäller att få i mig det jag behöver.

Rent märkligt vad fort tiden går när man har flyt, tio timmar så där bara. Rundbana på 546 meter passar mig perfekt. Ingen risk springa vilse. Vad tänker man/jag på under ett ultra? Jag vet inte. Mycket och ingenting. Lite småprat då och då med de andra som springer, men mest är man i sitt eget mentala landskap. Jag tänker flyktigt ändå koncist. Funderar över vad och när jag ska äta och dricka. Vad är klockan, hur långt har jag sprungit? Jag är här, jag är med, de där vanvettigt underbara insikterna drabbar mig, tårarna rinner en stund, jag är lycklig, i det här sammanhanget är alla glimrande varelser.

Jag ser de andras kamp. Nån sitter på en bänk och gråter, in no good spirits, jag springer fram, hon säger nåt och jag är så tom i huvudet att jag bara smeker hennes kind och drar vidare. Min kris kommer när vänstra ankeln svullnar. Det gör ont. Jag blir lite orolig, inte över smärtan, men över om det blir värre. Byter skor, ingen skillnad, byter tillbaka som nån sorts mental pepp. Går och plötsligt känns nattens timmar oändliga. Har dom alls ett slut?

Men jag är fokuserad. Kanske har jag nytta av de där svåra åren i ”vanliga” livet. Mental träning naturale så att säga. Hur som helst, Ellen Westfelts support Johnny Hällneby vrålar ”fokus” till mig och jag älskar det. Fokuseringen är en av källorna till glädjen i ultra. Den där fokuseringen som är starkare än alla tankar, som knappt ger rum för några tankar. Som samtidigt är en närvaro i sammanhanget. Fatta magin i ultralöpning.

Jo, det var ett möte med ”mig själv” där i natten. Eller, vem möter jag? Kroppen i sin råa sårbara styrka, viljan som går åt ett enda håll (fokus), men gud, this pain och det är det här jag älskar. Faktiskt: den där inuti-mig, bara å buga i vördnad över hennes life-force. Eller vad finns för ord för att beskriva det här?

Så den här unga killen, Erik Justus Grünert, som outtröttligt, och här pratar vi timmar! supportade alla, sprang med kannan fylld med is, hejade, peppade, tror han fick varenda löpare att känna sig unik. Cool inkarnation av mednärvaro.

Den berömda sista timmen var just så mäktig som jag fått beskrivet. Bisletts katakombliknande bana är ljusaste platsen på jorden. Jag springer varv på varv, ger allt jag har (har jag så mycket kvar?!) och plötsligt, är det slut. Jag lutar mig väggen och gråter. Skakar, darrar, vill sätta mig, men kommer inte ner. Jag har sprungit 183,725 km (i ett lopp där ”hur många som helst” fixade över 200 km), 11:a av 35 damer.

”Run free” (Caballo Blanco) och jag gjorde det. Den här gången gjorde jag det på riktigt, I ran free, därför var det här ett av mina bästa lopp (även om jag känner ett ynkesting av besvikelse över att jag inte nådde en bit över 190 km, kändes som jag hade det i benen, men den lätta känslan får fördjupa lärdomarna från det här loppet, bidra till att jag hoppeligen mognar till nästa 24h och ah ja, ju lättare sätta pb nästa gång på det här viset).

Sprang osupportad, men fick support och stöd i nödens stund, tack: Johnny Hällneby för spot-on-pepp och liniment, Rune Larsson för kort info om foten och saltlösning mm, Maria Thomsen för saltlösning och så hon, Arne-supporten, som fyllde mina flaskor. Och många av de andra löparna för mental energitillförsel och för just being in this beauty & pain together.

Foto nedan: Bjørn Hytjanstorp

2 kommentarer till inlägget

Alice Sundström
1968 • Gislaved
#1
27 november 2014 - 13:41
Åh Maria, tårarna sticker i mina ögon. Så vackert beskrivet av den bitterljuva smärtan, både den fysiska och mentala.

Hoppas att få ses på Tjejmarathon i sommar?
1960 • Stockholm
#2
27 november 2014 - 18:57
Tack Alice, vad glad jag blir för dina ord. Som det ser ut nu blir det inte Tjejmarathon i sommar, men vem vet, omständigheterna kan förändras :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.