Gemensamma pass på distans

We are the Lonesome Runners. Vi träffas ibland. Men väldigt sällan. Titta på bilden. Inte så dum klubb. Ser du några som inte poserar på bilden? Det är bl a oss den här texten handlar om.

 

Strax före kvart i fem på lördagsmorgonen ringde väckarklockan. Det var dags. I stället för att snooza och ligga och dra mig en stund, som är det vanliga scenariot när ett vanligt helglångpass väntar, studsade jag genast upp, drog på mig löparkläderna och gick ut i köket för de vanliga bestyren. Blanda sportdryck, fylla väskan med vingummi och nötcreme utifall att, starta klockan för att satelliterna ska hittas, dricka lite. Det plingade till i telefonen, meddelande på FB.

”God morgon, latmaskar! Upp och hoppa! Dags för långpass!”. Det var min klubbkompis Jesper som manade på. Jag bekräftade att jag var uppe och strax klar, precis som Jesper. Nästa klubbkompis Alice dök upp i konversationen nån minut senare och ursäktade sin sena ankomst. Sen stack vi ut. Var och en hos sig. En i Småland, en i trakten kring Vara och jag här hemma på Uppsalaslätten. Det var en solig morgon. I lurarna strömmade musik som diskuterats kvällen innan.

Det här var det första i raden av gemensamma löpprojekt på distans som jag har ägnat mig åt på sistone, och som har piffat till träningen och motivationen. Det blev en speciell känsla att vara ute på landsvägen och veta att två kompisar var ute exakt samtidigt denna arla timme. Jag kände mig glad och stark hela vägen, hade inga planer på att bryta och hamnade tvärtom för första gången på länge över 30 km. Jag visste precis vad dessa två löpare gick för, vilket gav extra energi. Jag är ju lite lättimpad. Jag får lätt extra kraft och motivation av andra positiva krafter.

Väl hemma igen checkade vi in, en efter en. Det blev inte samma distans eller samma tid, men det blev ändå gemenskap och eftersnack innan var och en fortsatte helgen på sitt sätt.

Alice ute på morgontur.

Jesper ute på långpass samma morgon.

 

När det vankades långpass helgen därpå ville jag ha en favorit i repris, så jag påkallade Jespers och Alices uppmärksamhet för att kolla hur det såg ut. Andra saker stod i vägen för båda. Jesper skulle ansluta efter ett ärende, medan Alice redan hade lovat bort sig på annan träning. Till min stora glädje anslöt däremot klubbkompisen Lena ute på sin ö på västkusten. Det blev samma procedur som helgen innan; kontakt på morgonen, skickade lite selfies på hur startklara vi var, och sen drog vi iväg.

 

För min del blev det ett långpass i skogen. Efter drygt en mil snubblade jag och skrapade upp knäet och armen. Jag ojade mig, hoppade runt och tyckte mycket synd om mig själv medan knäet sved och pulserade. Men jag befann mig mitt i ingenstans inne i Uppsalaskogen Lunsen, så vad skulle jag göra? I vanliga fall hade jag vänt hem, antagligen dessutom ringt och frågat om nån kunde komma och hämta upp mig. Jag var ju skadad. Men nu… Lena är en grym löpare. Hon har en fantastisk träningsstatistik och hon springer långt och mycket. Ja, jag är impad! Och inspirerad. Och där jag satt på stigen med blödande knä blev jag dessutom taggad. Jag hade nämligen sagt till Lena att jag skulle springa över 30 km, precis som hon. Och jag visste att om hon säger att hon ska göra det, då gör hon det. Alltså tänkte jag också göra det. Punkt. Förvisso lade jag upp en bild på mitt knä på vår sida för att understryka att det var lite synd om mig här, men sedan fortsatte jag. Jag landade på ca 33 km, mestadels terräng, och kände mig jättenöjd. Riktigt bra inför Axa. Såret på knäet märktes knappt efter en stund.

 

Lena hade också haft ett jobbigt pass, men guess what – hon hade sprungit lika långt som jag.

Jag beredd att sticka iväg ut i skogen.

Lena. Inspiration.

Uppskrapat knä i Lunsen. Men har man sagt till Lena att man ska springa över 30k så har man.

 

Det tredje gemensamhetspasset blev kanske inte lika imponerande, men minst lika roligt. Det började med en forumdiskussion om barfotaskor, där klubbkompisen Erik - också han nere på västkusten -  berättade att han körde helt barfota då och då. Det klubbades fast att det således var ”barfotalördag” för mig, Erik och ev några fler. Jag körde min halvmararunda som planerat men sprang sedan hem, satte mig på trappen och tog av mig skorna för att sedan helt utan strumpor och skor sticka ner till en fotbollsplan.

 

Det var en annorlunda känsla. Man tar försiktigare steg utan skor på asfalt, och när jag mötte andra längs vägen kände jag mig lite barnsligt rebellisk och busig. Övergången från den hårda asfalten till det mjuka, svala gräset var en upplevelse. Det var något sinnligt, sensuellt över det hela. Lekfullt, skönt och fritt. Jag sprang två varv runt de tre planerna, innan det blev en hård övergång till asfalt igen för att springa hem. Erik förfasade sig över att jag slagit till med 4 km barfotaspring på första tillfället, men det gick faktiskt bra. Inga men. 

 

Erik ute på barfotaspring. (Denne löpare tycker för övrigt att jag inte ska ta allt så allvarligt. Vad menar han med det?! ; )

Eriks fötter efter passet.

Mina strumpor och skor innan jag stack iväg på barfotapasset.

 

Fjärde gemensamma passet. Nu höjs ribban. Jag gör gemensam sak med klubbens stjärna, superhjälten i Kungälv, för att köra ett intervallpass en vanlig onsdagskväll. Fredrik, som han heter, föreslår att vi ska köra tvåhundringar. Han hos sig, jag hos mig. "Perfekt! Lite lagom, inte så jobbigt och hela tiden nära till vila" hann jag tänka. Jo, tjena! Hans förslag var att vi skulle springa 5 x (8x200 m), med kort ståvila inom seten och lite längre vila mellan. NEJ! Plötsligt lät det inte alls lagom längre.

 

"Ok, kör så du. Jag tar ett set i taget" svarade jag, och var i mitt stilla sinne inställd på att om det blir sammanlagt 16 tvåhundringar så är det helt ok. Jag lade lite kaxigt ut en bild på att jag var startklar - med texten "Hur jobbigt kan det va?" - sen stack jag ut. Uppjogg 2 km, sen första setet. Allt gick bra. Åtminstone de fem första av åtta. Sen blev det lite jobbigare. Ståvilan blev successivt längre medan farten på intervallerna antagligen sjönk. Jag hade gått ut för hårt. Som vanligt.

Andra setet gick ungefär likadant, men det gick. Ok, då har jag sprungit 16 intervaller, jäkligt bra! Men så tänkte jag på superhjälten. Jag visste nog att han skulle springa många intervaller, jävlarimig... Ok, tredje setet. Kom igen! Nu hade jag bättre flyt. Det var roligt, och the Donnas dök upp i öronen och höjde stämningen ytterligare. Joggade ett tag när alla åtta var klara. Tre set. Jag kan fyra. Fyra är nästan fem. På't igen. Men nu var det jobbigt. Ännu jobbigare var att jag hamnade precis bakom en ytligt bekant, som jag ömsom rusade om galet frustande i full fart och ömsom stod stilla och flåsade medan han joggade förbi mig ett par gånger.

Jag slutade på 4x(8x200m) och var väldigt glad, trött och nöjd. Superhjälten visste hur många jag hade gjort, och körde exakt samma upplägg själv (även om jag tror att han egentligen hade klarat ett set till). Till nästa gång har vi dock bestämt att det blir ett femte set för båda. När denna nästa gång ska äga rum var emellertid lite diffust.

 


"Hur jobbigt kan det va?"

Kungälv kontrar. "Hur svårt kan det va?".

Vi kollar på klubbfotot igen! Det är taget på Mölle camping efter Kullamannen för en dryg månad sedan. Alla är där, utom Alice (Alice, where the f**k is Alice?). Vi skymtar Jespers armar och ben i förgrunden. Lena sitter upphöjd och belåten och vinkar. Fredrik och jag sitter fokuserade och lyssnar på något underfundigt från Erik, vars ansikte är dolt bakom en vinkande arm. Jag vet inte om eller när jag kommer att träffa dessa inspirerande människor igen, men så länge tänker jag i alla fall låtsasträffa dem då och då på mina ensamma pass hemma i Knivsta. Nära men långt ifrån. Precis i klubbens anda.

We are the Lonesome Runners. <3






4 kommentarer till inlägget

Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#1
10 juli 2014 - 22:21
Tjock!
1974 • Örnsköldsvik
#2
10 juli 2014 - 22:21
Världens bästa klubb :)
Jens Sandahl
1969 • Sävedalen
#3
10 juli 2014 - 22:22
Jävla autostavning... Det skulle inte stå så, men nu blev det som det blev!
1973 • Knivsta
#4
10 juli 2014 - 22:42
: ))
Ja, bästa klubben!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.
0