Drömmar om asfalt

Trots att jag sprang väldigt lugnt i dag tyckte jag att det gick ganska snabbt. Det kändes som om jag helt utan ansträngning studsade fram på det minst sagt varierande underlaget. Tji på mig, vad jag inte sprang fort. Av detta kan vi lära oss en sak.

Det är bättre att styrketräna efter löpningen än före.

Jag gjorde tvärtom i dag. En bra genomgång av kroppens större muskelgrupper. Jag betade av benen - väldigt mycket ben - ryggen, armarna, magen och axlarna. Man styrketränar så bra framför Vinterstudion. Det blir liksom inte långtråkigt när man kan titta på Kalla och hennes kumpaner, även om det förstås hade varit ännu skojigare om hon hade haft ork att skejta riktigt sjuhelsikes snabbt efter den klassiska delen. Och man slöar och dricker kaffe så bra framför Vinterstudion, så sen var jag tillräckligt pigg för att springa en liten sväng.

Nu är det hög tid att börja med långpassen. Det är mindre än tre månader kvar till Göteborgsvarvet och en månad till Premiärmilen, och jag har visst sagt att jag ska sätta PB på båda. Tur att mitt personbästa på milen är ganska lättslaget. De där sub50 som jag har satt som mål känns just nu väldigt avlägsna, men jag får helt enkelt göra mitt bästa och se hur långt det räcker. Men jag har sprungit väldigt lite på sista tiden – simningen har tagit all tid utom den som har ätits upp av förkylningshelvetet. Så nu när jag är frisk igen så tänkte jag byta all förkylningstid mot löpning. Då blir det mycket tid till att springa.

Men eftersom jag kände mig lite trött och seg och småhängig i morse blev det inget långpass. I stället tog jag en lite kortare runda framemot kvällen när jag piggnat till.

Jag gav mig ut i dagsljus men det hann bli både skymning och mörkt innan jag var hemma igen. Ändå var det på nåt sätt vår i luften. Visst var det för mycket snö och is på trottoarerna för att få vårkänslor, men det börjar kännas som om det kanske inte dröjer så länge till. Och när trafiken tillfälligt avtog på Turebergsvägen kunde jag springa på asfalten. Då gick det fortarte. Jag hade återigen valt fel skor – DS Trainer – eftersom jag trodde att det skulle vara mycket asfalt på långa sträckan längs Bergtorpsvägen. Det var det inte och där kan man inte springa ute på vägen. Min högra höftböjare tycker inte om snö och is. Den är för svag och bråkar gärna när den inte kan hålla emot när jag kasar omkring. Det är därför jag måste vara noga med styrketräningen, för att få bort alla skavanker som knackar på dörren. Men nästa gång ska jag nog springa först och styrketräna sen. För benen är liksom lite trötta nu.

Men det var roligt att springa i dag och eftersom jag på måndag firar två år i mitt lilla söta hus tänkte jag på när jag sprang just Enstarundan för första gången, hur oändligt lång den kändes, hur jag höll på att bli tokig på alla rondeller jag passerade och hela tiden undrade om det verkligen kunde vara fler innan jag svängde av, hur jag tyckte att Sista Jobbiga Backen, SJB, var helt förfärlig. Mycket har ändrats sen dess.

P1010089

Bilden är från Frankfurt marathon 2012. Där springer man på asfalt. Om man nu springer. Det gjorde inte jag. Jag sällskapade, hejade och shoppade skor i stället. Sånt måste man också hinna med.


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.