Carro (t.h. med lurarna) har bytt ut häng på krogen mot skratt åt nummerlappen på magen

En mil från krogen

KrönikaAtt träna är en av vår tids stora trender. Anledningarna är många. Hälsa och välbefinnande likväl som det kan vara ett sätt att markera att man är en aktiv person. Men det finns fler ingångar. Som Carros story; om ett liv på krogen och löpningen som ett sätt att sluta röka.

Jag älskar att planera och jobba ihop för att kunna att finansiera mina nöjen. Men att jag skulle bli löpare var inget som ingick i min livsplan. Tvärtom var det mycket krog och rökande som stod på dagordningen. Träning fick andra hålla på med och med en öl i handen diskuteras det sällan personbästa och intervallängder. Men för fem år sedan kom det att vända.

Jag skulle sluta röka och höll på att bli tokig. Jag läste att motion kunde lugna röksuget. Jag var kort om cash så jag letade fram ett par gamla gympadojor och gav mig ut. Jag blev fast direkt och röksuget försvann. Då jag har en tendens att övergöra saker jag mår bra av (därav de flitiga krogbesöken) så började jag springa varje dag. Detta resulterade snabbt i löparknä. Kanske inte konstigt men ändå tetigt. Min dekadenta livsstil hade inte direkt byggt upp muskler men mina rundor var ju typ bara 2 km.

Utan löpning började jag röka igen. Det gick inte att hålla undan. Men så hittade jag hit till sidan och blev medlem. Successivt satte jag mig in i allt från löpekonomi till pronationsskor. Knät blev bättre och idag har jag varit rökfri snart ett år (rekord varje dag!). När jag blir sugen tänker jag på att jag inte orkar springa om jag börjar röka igen och så går det över.

Länge var jag en av dem som trodde att "det bara är att ta på sig ett par skor och ge sig ut". My ass. Idag äger jag en dyr klocka, allehanda kläder, skor och ett vätskebälte. Såklart. Prylarna blev en del av planeringen. Konstigt nog planerade jag inte för några långa distanser. Milen fanns inte på min karta ens. Jag minns första gången jag orkade springa 3 km utan att stanna och gå. Det var ingen självklarhet för mig. Jag sög verkligen och på den nivån var det.

Jag har svårt att pressa mig själv. När jag klarat en distans är jag alltid superstolt men också förvånad. Tänker att det kommer att bli för jobbigt att springa längre än min välbeprövade 7km runda i Torup. Men en dag hände det. Jag gav mig iväg och kände mig stark och bestämd. Förlängde det gamla standardvarvet med 1,5 km och förstod plötsligt att jag bara behövde vända hem lika långt för att klara milen. Fötterna och underbenen domnade bort men planerat är planerat. Den dagen sprang min första mil.

När jag kom hem var lyckan total: "Nu kände jag mig som en riktig löpare"

3 kommentarer till artikeln

1963 • Eskilstuna
#1
9 november 2012 - 10:00
Tack för läsvärd berättelse, som jag vidarebefodrat till några vänner som är i samma situation som du var i och vill ta steget i en annan riktning. Strongt jobbat Carolin! Med tålamod går det att nå förändring.
1960 • Norrtälje
#2
9 november 2012 - 12:29
Fint!
Jag tycker att du skall gå med i Svenska Marathonsällskapet. Som en tanke på att man kan göra mer än man tror. Strax är man där. Det ligger bara strax bortom nästa kurva. Lite, lite till.... :)

Anette
Jenny Johansson
1974 • Simlångsdalen
#3
9 november 2012 - 15:53
Blir så imponerad av din resa du gjort! Tänk vad mkt du vunnit på detta! Minns också min första mil! Jag var en soffpotatis som blev en löpare! Nu springer jag Göteborgsvarvet varje år! //Jenny
Endast registrerade medlemmar kan posta kommentarer.
Registrera dig här eller logga in ovan.